Blev sjuttiotalet en ångestperiod
i färg med urusel elektronik?
i färg med urusel elektronik?
![]() |
Foto: SVT Bild Gun Hägglund gästar det populära programmet "Fråga Lund" tillsammans med Bengt Feldreich. Programledaren Bertil Svensson i mitten. |
Friheten var visserligen mentalt begränsad då alla kanaler med gemensam synkronisering för reklaminslag, i princip redan fått rött kort. Men, eftersom relaxandet inte var så vanligt förekommande fanns en nyfiken förhoppning inför kvällen.
Annat var det när de hyllade artisterna passerade revy i dumburken i början av 70-talet. Tryckandet var inte aktuellt, det var mest ett nationellt gemensamt tyckande. Folket var luttrat och höll till godo med TV1 & TV2. Vi hade inte en susning om att man i början på 80-talet skulle startade ett helt sanslöst nätkableri.
![]() |
"Kolmården" av Marianne Richter, från Wahlbecks Industrier |
Objektet var en svart Concerton 21” färg-TV, som inte klarade av färgövergångarna mellan europeiska färgsystemet PAL och det amerikanska NTSC, vilket skämtsamt hade översatts till “Never The Same Colour”. På 60-och 70-talet hade man driftsfel på el-artiklar, som skulle kunnat konkurrera ut alla dagens sopiga media-operatörer och dess utrustning, men dyra reparationer gick i det här fallet att eliminera genom att lista ut vilka rör som skulle bytas.
Jag körde med den grova utslutningen, den med knackning på rören med handtaget av en skruvmejsel, för att se vilka som gjorde störst utslag. F.ö. samma princip som den med gamla Opeln, då flottören i förgasaren hängde sig. Efter en tid lärde man sig vikten av att bunkra upp med elektronrören PCL85 alt. 86:an. I dag har batterierna övertagit den rollen. På tjugoentummaren stod en liten lampa, och man åt 6-8 brödskivor i köket, för så var den allmänna rekommendationen och på golvet givetvis en fikus i en kopparkittel. Allt finns inte memorerat, men dokumenterat med priser och köpställen i mappen hemma hos Göran Hägglunds föräldrar och “verklighetens folk”.
Hur blev det nu med den totala friheten i vinkelsoffan? Efter fika, två bullar och diverse bläddrande mellan kanalerna blev det “ Mot alla odds“, en realityserie på SVT. Den handlar om tio med funktionshinder, där mottot är “alla skall med - ingen skall lottas ut“. Deltagarna skall korsa Afrika genom att förflytta sig 150 mil mellan Victoriafallen till Skelettkusten i Zambia. Debatt har uppstått mellan en tolkning av freakshow, resp en expedition där det handlar om att tittarna skall fokusera analysen till den mänskliga insidan. Själv har jag lagt fokus på hur individen klarar uppgifter med utgångspunkten från egna förutsättningar.
Slutligen vilka var med i hyllningen av 70-talets artister? Ja inte Presley, men PresleyStudios har lagt en rulle på Youtube, med viss anknytning till realityserien. Originalpelningen är gjord på International Hotel 1970-08-13 i Las Vegas, Nevada. Den kan man ha vilka synpunkter som helst runt.
2 kommentarer:
Du gjorde't igen, Leif. Man nästan saknar tiden när man stressade hem från jobbet så Folkan ylade för att inte missa Snobbar som jobbar./Lelle
Jag undrar om inte ödet för oss är framtidens ljuva minnen. Den näring och energi som åtgår för att mentalt
få plussandet att väga över, är oftast så förbannat falsk. Det snackas mest om mänskliga rättigheter, men det borde vara minst lika stora krav på skyldigheter. Då tänker jag framför allt på den förpliktelse som borde ge överskottsenergi till din närmaste.
Skicka en kommentar