Mazettis skoskav en 

endemisk åkomma inom

en sluten rasorganisation 

Minskar ödmjukheten i förhållande till det privata kapitalet bland författarna?

Leif GW Persson anser att tesen gäller för honom. 

Nu har hon varit på tapeten igen hon som tidigare velat lämna kulturmörkret i Sverige. Denna gång adderar hon föraktet genom att påvisa urusla kunskaper i fram för allt nordisk folkhistoria.

Förra gången då identitetsproblemet tog överhand befann sig berättaren Mazetti i Frankrike, där beskrev hon den hängmattestatus hon saknade i "hemlandet". De som var närvarande fick höra: "jag är genuint lycklig över den uppskattning jag känner i Frankrike". Som gästförfattare fick hon näst intill uppleva rockstjärnestatus vid bjudningarna, vilka även innefattade läckerheter och avec.

Nu är det inte Mazettis yttrandefrihet eller att hon inte tycker om Sverige eller svenskarna som bör ifrågasättas. Utan kulturelitens ständigt ljumma intresse för annan maktutövning utom då det gäller att tukta majoritetens skenbara fördomar. Intressesfären koncentreras i stället runt egenfinansiering, vilket bekostas i första hand av just den hand som ständigt bör tuktas. Det handlar alltså om rädsla inför en bredare maktförskjutning.

Dess makt är central och kräver genom ”Sveriges Författarförbund” mandat av regeringen inför upphovsrättslagen. Missnöjet med berättarnas  biblioteksersättningar påvisar även att de neosvenska kulturella kunskaper som Mazetti avkräver sina kontrahenter på är enkelriktad. Tesen framstår i tydlig dager då det gäller bokvärldens anpassning till ny digital teknik.

E-böckernas överdrivet höga kostnader för biblioteken och läsarna, är ett ytterligare bevis för att den immateriella rätten och dess förfogare inte är i fas med demokratin. Måste det som i dagspressen bli reklamen som ser till att tillgången blir ekonomiskt överkomlig? Skatt är visserligen flottare.

I Mazettis fall är det dock hennes politiska övermod från Babels torn som retar mest. Att skriva barnböcker eller att medproducera filmer, vilka är statsfinansierade ter sig tämligen enkelt. Men att bemöta verkligheten med ounderbyggda fakta blir i hennes fall förvirrade propagandiska pamfletter. Undrar om akademikern någonsin funderat över upptäckten att en enbart gymnasiebegåvad svensk idrottsman (Stefan Holm), var henne mångkulturellt överlägsen i ”På spåret”?

Katarina Mazetti, vi har en smygande censur som förgiftar samhällsklimatet, om du och din rasorganisation vill fortsätta bromsa utvecklingen av yttrandefriheten, så är det många andra enbart gymnasiebegåvade, som dels upptäckt magnituden av vänsterns obotliga skavsår, samt att tillståndet är självförvållat genom allt bromsande.

I tider då statliga livstidslöner och pressstöd ifrågasätts - på "pottkanten” finns bara en lösning för kulturetablissemanget. Dream on, åkalla en dubbelgångare för DDR:s "Folkvänskapens Stora Stjärna" socialdemokraten Stellan Arvidsson.

Även han var  ordförande i "Svensk författareförening" och om bönen hörsammas kunde än en gång bidrag en masse utgå till författare och konstnärer med livstidsstipendier i utbyte mot rätt livsåskådning, men släpp tanken att odemokratiskt förvägra den hand som delvis fött er att uttryckligen påvisa egna politiska åsikter!