Alla hot löses med

samtalsmetodik

Knäck i lurarna, ånej - men extraknäck skapade av politiker, 
utan medhörning, eller kontakt med jorden.

Det största hotet mot en bättre skola är när man plöjer ner tonvis med stora och små bokstäver i datorer som redigeras i färdiga mallar med rättstavningsprogram men utan faktakontroll. I höstas gick TV- programmet "Världens bästa skitskola" som uppmärksammats tillsammans med våra äldre släktingar som befinner sig i vanvårdens kapitalistiska grepp.

Kommuner och Skolstyrelsen har ansvaret för tillsynen hos dessa bägge lindrigt talat infekterade verksamheter. Myndigheterna är tandlösa då det är politiker som dikterat de krav som kan ställas på verksamheterna. Detta skapar semikulturer då det gäller både ansvar och engagemang på individnivå.

Var femte careta skall väck

Schas med den nya caretan, men med schäsen gick det bra

Trafikverket: "var femte bil måste väck" - dom brukar påpeka mycket, men oftast åt alla andra håll. Inget verk har så många rattar som politikerna får styra. Givetvis styrs det inte så att alla skall väck, för då måste även "Verket" skrotas, men bort ska femtedelen. 

Om man nu inte skrotar vart femte kärra, utan i stället använder dessa som bistånd för att förbättra infrastrukturen för U-länderna - kunde det i så fall vara en lösning mot jordens undergång? Försök er att köpa följande hypotes. Bilägare i västvärlden har sällan många barn, caretan kommer i första hand, symtomen kanske följer med den exporterande statusprylen, så att befolkningsökningen bromsas upp per automatik, utan politiska övergrepp? Skall vi gissa på max 2 barn per bil hos den nya ägarna, det skulle enligt en hemmagjord uträkning rendera en befolkningsminskning på 10% fram till 2050.

C-O Hedström 
"Medicinmannen från Småland",
som tillverkade Indian motorcyklar.

Indian Single förmodl. 1903. Kallades "CamelTank", bensintanken var placerad över

bakskärmen. Denna 1,75 hästars encylindriga maskin på 213cc, producerades mellan

åren 1901-1908. Motorn hade vakumstyrt insug och förgasaren var så lyckad

att den hängde med ända fram till 1916. Topphastigheten 40 km, vikt 52 kg

 och om du la upp 200$, fick du den i Royal Blue. Obs! Det finns

inga 100-procentiga original "CamelTanks,  de flesta är sk "put-togethers".

När du hör Lönneberga, vad tänker du då på? Själv tänker jag just nu på en av de många begåvade svenskar som inte nöjde sig med att tälja pinnar i snickeboa hemmavid, utan en som hade betydligt högre ambitioner redan på 1800-talet. Inte John Ericsson, Anders Ångström, Johan P Johansson, Sven Wingqvist eller bröderna Birger och Fredrik Ljungström..

...utan, Carl Oscar Hedström född i Lönneberga 1871, han som 1880 emigrerade tillsammans med sina föräldrar till Brooklyn, New York City, USA. Då intresset för cykel och motorcyklar var enormt i USA vid förrförra sekelskiftet, sågs han tidigt tillbringa sin fritid på cykel, ett intresse som utvecklades till professionell tävlingsverksamhet, i bl.a. medlemsorganisationen League of American Wheelmens regi, inkluderande både proffs och amatörer, vilken inte hade mindre än 103 000 medlemmar 1898. 

De mest hatade

uppfinningarna?

Den älskade bilen är en "Chevy" Bel Air, anno 1956, samt den numera allt
mer älskade P-automaten från Stockholms gator i början av sextiotalet.

Jag skojar bara angående den ena artefakten, det gällde bara förr i tiden. Den ti´n, då vi var färre på klotet och  t.o.m älskade oljeblandad bensin. Nu när vi blivit många är det fler som älskar automaten, p.g.a. en ständig snålskjuts så fort någon nödig måste mata den.

Men desto allvarligare blir jag för att ingen kommer ihåg året 1951. Detta fantastiska år med fri hastighet, och ett sista år då chaufförer som ville vila ut sina löddriga automobiler längs vägkanten, undgick avgifter för dylik manöver. 1952, året därpå började eländet så smått. Åtta stycken P-automater smögs in i Stockholms stadskärna.

Blev sjuttiotalet en ångestperiod
i färg med urusel elektronik?

                                                                             Foto: SVT Bild
Gun Hägglund gästar det populära programmet "Fråga Lund"
tillsammans med Bengt Feldreich. Programledaren Bertil Svensson
 i mitten. 

Undertecknad hade under dagen avklarat en hyllning till 70-talets stora musikaliska artister på den egna bloggen. I köket puttrade Moccamastern, tillsammans med mikron vilken skulle stå för uppvärmt kaffebröd från frysen denna afton. Kvällen skulle relaxas under epitetet “total frihet i vinkelsoffan”. Tillståndet borde uppnås via tre nyladdade fjärrkontroller till SONY´S LCD-TV och DVD Home Theatre System, respektive Comhem-boxen. Risken att somna in och vakna till ett brus med vidhängande snöfall var eliminerat och tillhörde numera en annan gången fjärravdelning.

Friheten var visserligen mentalt begränsad då alla kanaler med gemensam synkronisering för reklaminslag, i princip redan fått rött kort. Men, eftersom relaxandet inte var så vanligt förekommande fanns en nyfiken förhoppning inför kvällen.

Hur hade du det med
musikörat förr-i-ti'n?

Det var svårt att orientera sig då käcka pop-snören från Storbritannien med hår över axlarna tog över världens musikscener i mitten av sextiotalet. Därför lät jag polisongerna och öronens hårbeklädnad växa inåt, för att undgå höra “rockexperter” som Måns Ivarsson bedyra låtar som "Obladi Oblada". Problemet blev även mer fysiskt då man som lomhörd skottspole fram och åter, fick reglera Blaupunktens volymratt för att lyssna på svensktoppen och Gunnar Wiklund.

Men rattandet avtog i början av 70-talet, då nya takter från bl.a. “Motor Town Detroit” och Jamaica gjorde sig hörda över Atlanten. Visserligen hade Marvin Gaye med Kim Weston, gjort ett europeiskt genombrott redan 1967 med låten “It Takes Two”, men det var först nästkommande decennium som han blev en världskändis i gamla Svedala. Som medlem i “The Moonglows” hade gruppen inspirerats av en soulsångare, den kanske allra största, Sam Cooke.  Är du soulälskare, passa på att avlyssna ”Pride and Joy” från 1963, en låt som ligger så nära man nånsin kan komma mästaren Cooke.

Elvis, "Beyond The Sun"

sounds better than ever!

För drygt ett år sedan skrev jag ner några rader på bloggen, då det musikaliska skymningslandet gjorde sig påmint. I vanliga fall brukar Sveriges Radios musikproducent Kerstin Berentz och hennes kollegor göra allt för att idealtillståndet för nyttjandet av eget otium omintetgörs.

Men den hjälpen brukar vara lätt eliminerad via strypt strömförsörjning, men här hade en akut situation uppstått som inte gick att mörka.