Då helgerna stundar anser sig herr Handlarsson ha den kulinariska bildning som fordras vid besök hos ”Super-Hökarnas” köplador. Men han besitter inte den fullständigt vida kunskap om ostar som utbudet och fredagarna kräver. Denna, den okunskapliga ritualen pågår nästan likt högmässan med 52 besök per år och utgången är alltid lika oförutsägbar.
Skillnaden mellan högmässan och handleriet är att gudarna i ostdiskarna alltid är så många. En ytterligare förvirrande omständighet har uppståt då forskare nu påstått att osten har slutat fungera som enbart livsmedel, den är numera en levande varelse, likt vilket annat djur som helst. All denna nyvunna kunskap försöker vi ostälskare förtränga för vi vill ju inte tänka på att ostarna kan förflytta sig fritt i kylskåpet och t.o.m har förutsättningar att föröka sig då kylskåpsdörren är stängd och lampan släckt.
Revisor Handlarsson har egentligen inga stora krav på ostar, han begär bara att hans nyköpta ostar skall smaka precis likadant som vid just ett tidigare speciellt tillfälle. Just vilket - det har han oftast glömt bort.
Hans första steg den här helgen är som vanligt att attackera de obemannade diskarna för att slippa kö'n vid den manuella och kanske även prisfynda. Framför herr H. tonar nu två parallellt gigantiska ostdiskar upp, innehållande både inhemska och importerade läckerheter. På hans vänstra sida finns favoriterna, de traditionella ostarna, som bara är olikt pipiga och kallas hårdostar, samt kittostarna.
På andra sidan finns de ostar som han föraktar, ”Lättviktarna”, dessa ostar som han ofrivilligt betalar för, genom att konkurrensen kräver utbudet. Revisorn har yrkesmässigt räknat ut att spillet som uppstår via utgångna lättviktare slår tillbaks på hans riktiga ostars bekostnad.
Som revisor kräver han därför att alla som har matematisk baskunskap i procenträkning borde kunna räkna ut att en halvering av intaget också genererar en 50% minskning av fetthalten, men med en bibehållen smakupplevelse. M.a.o övervägandet av magra alternativ, utan smak och sämre egenskaper borde utgå ur beräknande folks medvetande och ut ur ”hökarns” sortiment.
Denna fredag ser Handlarsson några nya förpackningar med åländskt ursprung. Fetthalten denna den viktiga mysfaktorn överstiger 28% och blir därmed ett aktuellt objekt för helgen. Men vilken typ är det och hur smakar den? Efter att ha snurrat på objektet ett flertal gånger utan nyvunnen vetskap kontaktar han ett affärsbiträde.
”Har ni smakat på denna ost?”
”Nej det tror jag inte, jag tror den är ny, det står att det är en mellanost”.
”Mellanost, finns det någon möjlighet att få provsmaka före köp?”
”Jaaa, men inte den här osten den säljs inte över disk!”
”Jaaamen, varför säljer ni ost som ni inte kan varudeklarera, det är precis som med lösviktspotatisen. Vi köp får man bara veta om den är fast eller mosig.”
Biträdet försöker rädda situationen.
”Ålänningarna är jätteförtjusta i just den här osten”.
Nu lömsknar Handlarsson till.
”Då måste ni ha någon ålänning anställd ibland personalen, har ni det?
”Nej hur så?”
Revisorn lämnar biträdet oförstående, men är själv fullt införstådd med det omöjliga i att fortsätta konversationen. Han stegar ovilligt mot kön till ostkyrkans högmässa.
Det är inte bara han som har problem, fru Handlarsson blir ävenledes frusterad då hon finner maken vid disken. Hon vet att han kan befinna sig i helt skilda sinnestillstånd. Det kan vara allt ifrån turnumret i köordningen, som priset som påverkat hennes äkta hälft. Tidsfaktorn är också den del som triggar hustrun då hon vet att även P-mätaren har ett sista datum och ett klockslag som måste passas. Hon har även erfarit då fröken Pimpernett betjänar maken, står tiden still för honom och valutan får en annan kurs, då både det ena och andra slinker ner i kundvagnen.
Idag vet Handlarsson att han som vanligt lämnat hustrun med ett ”jag skall bara titta mig omkring” budskap och att tidsfristen runnit ut vilken sekund som helst. Kö-väntandet har fått honom lugn och han har för ovanligheten en strategi inför dagens köp.
Han skall överraska med en schweizisk Raclette. Denna saltade godbit gjord på komjölk och ibland kryddad med vitt vin, påminner honom om en vintersemester tillsammans med en egen ung hustru i Zermatt. Osten och hustruns agerande efter några glas Amarone, har blivit oförglömliga.
I dag är det inte fröken Pimpernett som betjänar och mannen före i kön som just köpt en bit av Eric Ruuts 224-åriga avkomma till den första svenska Emmentalern, nämligen Herrgårdsosten, föreslår att herrarna skall göra ett smakligt utbyte mellan dessa båda ”schweizare”. Den nya ostkollegan påstår att en lightvariant kan vara så god som en annan.
Fru Handlarsson har i bakgrunden iaktagit maken under hela proceduren och bestämmer sig för att avbryta i tid. Hon behöver inte orda utan revisorn rafsar dolt ner kvällens överraskning och tackar för sig.
För att inte hustru skall uppmärksamma ostvalet packar Handlarsson upp och in hela konkaronget självt. Det skall bli en helkväll, och för att allting skall bli tip-top så dekanterar han vinet och låter osten stå framme för att uppnå rätt temperatur till serveringen.
Fru Handlarson sitter i telefonen, så det finns utrymme för ytterligare en oupptäckt smakbit.
Donnerwetter, fel schweizare, på bänken ligger provsmakar-kollegans ”light-herrgårdare”.
Kurt revisorn Handlarsson faller på knä och halshugget kommer omedelbart.
Kuuurt, jag vet att det är busväder ute, men du får ta på dig ordentligt för att kuta ner till närbutiken. Det var Lisa som ringde. Vi skall vara barnvakt till helgen och du måste köpa Coca-Cola åt barnbarnen, men kom ihåg det skall vara light och ingenting annat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar