Makteliten sörjer världens gladaste superdiplomat - Sverker Åström
 |
| Sverker Åström Foto Svt.se: Johan Palmgren |
Den socialdemokratiska utrikespolitikens Sigvard Bernadotte, har avlidit. Aldrig mer får världen skåda en politisk formgivare i olikfärgade skor och strumpor.
"Neutralitetens beskyddare" den nästintill odödlige Sverker Åströms epok är slut, han blev 96 år. Han var inte bara diplomat, utan ett intellektuellt universalgeni med många strängar på sin lyra. Någon dörröppnare till maktens korridorer behövde aldrig diplomaten, hans eleganta förhandlingsteknik fungerade som en dyrk till alla maktens instanser. Uttrycket "ring Sverker så ordnar det sig" var i rätta kretsar definitivt ingen överdrift.
Orubblig i sin övertygelse att Sverige skulle förbli alliansfritt, vidhöll veterandiplomaten sin avoga inställning till USA:s utrikespolitik samt svensk anslutning till NATO livet ut. Ett ställningstagande vilket han förmodligen grundade under andra världskriget i samarbetet med Östen Undén. Som 30-åring kunde han inte varit opåverkad, vid sidan av en svensk utrikesminister vilken ansåg att Sovjetunionen var ett "rättssamhälle" och USA bara "en s.k. fri värld".
Paradoxalt nog uttalade sig Åström runt den s.k. fria världen vid en intervju för Expressen 2006, där han i första hand återgav nyvunna upplevelser efter att ha klivit ur garderoben något år tidigare och tillkännagett sina dubbla existenser.
"Tiden i New York 1964-76. Det hände mycket då, det var den enda posten där ambassadören var en del av beslutsfattandet, och så fick man ju bo i New York på skattebetalarnas bekostnad. Ha, ha. En mycket tilltalande tillvaro".
Förmodligen inberäknade Åström den samtida förgyllda eran som "chefsförhandlare" för landets svaga utrikesministrar under tiden (62-78). Socialdemokraterna Torsten Nilssson och Krister Wickman samt centerns Karin Söder. Wickman, en kollega som ansåg neutraliteten så pass oantastlig, att ett medlemskap i EEC var uteslutet.
Sten Andersson (s), en utrikesminister vars starka ställning inom partiet räckte till för hela rörelsens talan, utvecklade tillsammans med Åström ett långvarigt svensk-israeliskt mentalt krig, vilket 2002 mynnade ut i kravet på total bojkott av israeliska varor.
Efter pensioneringen 1982, höll Åström ångan uppe som bl.a. gästskribent på Dagens Nyheters debattsidor. De varma servetterna delades flitigast ut i samband med USA:s invasioner av Irak och Afghanistan.
I Kuwaitfrågan 1991, gick han så långt på hemmaplan att han kom i konflikt med sin jämnåriga diplomatkollega socialdemokraten Inga Thorsson, hon som i egenskap av delegat för FN:s generalförsamling förordat Åström för de miljöinsatser inom FN, vilka många räknar som Sverker Åströms största.
I övrigt den debatt som i mycket påminner om Herbert Tingstens marginalisering av handelsminister Gunnar Myrdal på 40-talet. Enligt liberalen Per Ahlmark, fick Thorsson Sverker Åström att framstå som en politisk vaktmästare (mattsopning) i debatten. Kippa-bärande statsminister Persson hann också få en slev av kritiken då han kramade president George W Bush, en gång för mycket.
Listan kunde varit lång, men den slutliga livslågans katalysator blev Carl Bildts utrikespolitik och hans blogg. Förmodligen kunde inte Åström förlika sig med den framgångsrika roll som Carl Bildt och diplomaten Lars Peter Fréden åtnjöt efter den formidabla succén vid förhandlingarna gällande Baltikums frigörelse 89-94.
För att påverka, krävdes det en omprövning av just Åströms säkerhetspolitiska doktrin "neutralitet" och samtidigt be balterna om ursäkt för hans vän Sten Anderssons tidigare tjusiga öppningstal 1989, "Baltikum är inte ockuperat".
Hur stor är då Sverker Åströms politiska gärning? En fråga som ter sig ytterligt komplicerad för en simpel medborgare. Bedömningen blir inte lättare om man betänker att han som Sveriges representant i FN gällande nedrustningsfrågor på sjuttiotalet, samtidigt agerade värd för svensk vapenindustri på flygtutställningen Le Bourget i Paris 1979.
Carl Bildt rätar inte heller ut några frågetecken då han i ett uttalande i SvD efter Åströms frånfälle gjuter olja på vågorna, "det är svårt att överskatta den betydelse han hade", utan att den icke insatte läsaren kunnat särskilja den reella nyttan för landet, partiet, processen, resp majoriteten.
Men visst hade Åström betydelse. Han hade betydelse vid baltutlämningen, likväl vid transiteringen av tyska trupper genom Sverige. Åströms och Östen Undéns defensiva agerande vid Raoul Wallenbergs försvinnande, hade s t o r betydelse för ett av UD:s största enskilda ärende.
Dessutom gick det aldrig att komma runt diplomaten, då han alltid haft betydelse när det gällde uteblivna sanktioner mot diktaturer.
Slutligen, Sverker Åström drog i trådarna, då svensk utrikespolitik under en tid, då övriga västmakter funderade om vi verkligen tillhörde den fria världen.
Orubblig i sin övertygelse att Sverige skulle förbli alliansfritt, vidhöll veterandiplomaten sin avoga inställning till USA:s utrikespolitik samt svensk anslutning till NATO livet ut. Ett ställningstagande vilket han förmodligen grundade under andra världskriget i samarbetet med Östen Undén. Som 30-åring kunde han inte varit opåverkad, vid sidan av en svensk utrikesminister vilken ansåg att Sovjetunionen var ett "rättssamhälle" och USA bara "en s.k. fri värld".
Paradoxalt nog uttalade sig Åström runt den s.k. fria världen vid en intervju för Expressen 2006, där han i första hand återgav nyvunna upplevelser efter att ha klivit ur garderoben något år tidigare och tillkännagett sina dubbla existenser.
"Tiden i New York 1964-76. Det hände mycket då, det var den enda posten där ambassadören var en del av beslutsfattandet, och så fick man ju bo i New York på skattebetalarnas bekostnad. Ha, ha. En mycket tilltalande tillvaro".
Förmodligen inberäknade Åström den samtida förgyllda eran som "chefsförhandlare" för landets svaga utrikesministrar under tiden (62-78). Socialdemokraterna Torsten Nilssson och Krister Wickman samt centerns Karin Söder. Wickman, en kollega som ansåg neutraliteten så pass oantastlig, att ett medlemskap i EEC var uteslutet.
Sten Andersson (s), en utrikesminister vars starka ställning inom partiet räckte till för hela rörelsens talan, utvecklade tillsammans med Åström ett långvarigt svensk-israeliskt mentalt krig, vilket 2002 mynnade ut i kravet på total bojkott av israeliska varor.
Efter pensioneringen 1982, höll Åström ångan uppe som bl.a. gästskribent på Dagens Nyheters debattsidor. De varma servetterna delades flitigast ut i samband med USA:s invasioner av Irak och Afghanistan.
I Kuwaitfrågan 1991, gick han så långt på hemmaplan att han kom i konflikt med sin jämnåriga diplomatkollega socialdemokraten Inga Thorsson, hon som i egenskap av delegat för FN:s generalförsamling förordat Åström för de miljöinsatser inom FN, vilka många räknar som Sverker Åströms största.
I övrigt den debatt som i mycket påminner om Herbert Tingstens marginalisering av handelsminister Gunnar Myrdal på 40-talet. Enligt liberalen Per Ahlmark, fick Thorsson Sverker Åström att framstå som en politisk vaktmästare (mattsopning) i debatten. Kippa-bärande statsminister Persson hann också få en slev av kritiken då han kramade president George W Bush, en gång för mycket.
Listan kunde varit lång, men den slutliga livslågans katalysator blev Carl Bildts utrikespolitik och hans blogg. Förmodligen kunde inte Åström förlika sig med den framgångsrika roll som Carl Bildt och diplomaten Lars Peter Fréden åtnjöt efter den formidabla succén vid förhandlingarna gällande Baltikums frigörelse 89-94.
För att påverka, krävdes det en omprövning av just Åströms säkerhetspolitiska doktrin "neutralitet" och samtidigt be balterna om ursäkt för hans vän Sten Anderssons tidigare tjusiga öppningstal 1989, "Baltikum är inte ockuperat".
Hur stor är då Sverker Åströms politiska gärning? En fråga som ter sig ytterligt komplicerad för en simpel medborgare. Bedömningen blir inte lättare om man betänker att han som Sveriges representant i FN gällande nedrustningsfrågor på sjuttiotalet, samtidigt agerade värd för svensk vapenindustri på flygtutställningen Le Bourget i Paris 1979.
Carl Bildt rätar inte heller ut några frågetecken då han i ett uttalande i SvD efter Åströms frånfälle gjuter olja på vågorna, "det är svårt att överskatta den betydelse han hade", utan att den icke insatte läsaren kunnat särskilja den reella nyttan för landet, partiet, processen, resp majoriteten.
Men visst hade Åström betydelse. Han hade betydelse vid baltutlämningen, likväl vid transiteringen av tyska trupper genom Sverige. Åströms och Östen Undéns defensiva agerande vid Raoul Wallenbergs försvinnande, hade s t o r betydelse för ett av UD:s största enskilda ärende.
Dessutom gick det aldrig att komma runt diplomaten, då han alltid haft betydelse när det gällde uteblivna sanktioner mot diktaturer.
Slutligen, Sverker Åström drog i trådarna, då svensk utrikespolitik under en tid, då övriga västmakter funderade om vi verkligen tillhörde den fria världen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar