Gemensamma mål utan

gemensamt språkbruk?

Ovan- och nedanstående illustrationer ur Elsa Beskows skolbok
"Vill du läsa?"  i tre delar, (1935-1937).

Kan ett land bedriva funktionell demokratisk politik om det saknas språkpolitiska krav? Kommer alla behöriga känna sig involverade i framtida beslutsprocesser? 

Äldre minnesgoda läsare minns att det var genom svenskan i folkskolan som vi alla fick veta att även mor rodde, och idag att far inte är lika rar längre, i en annan skola som inte mår särskilt bra.

Detta fornnordiska språk som utvecklats till dagens svenska, skyddades så sent som 2009 via en språklag. Visserligen med en svag formulering som "ska kunna användas inom alla samhällsområden", men dock en lag som samtidigt kräver av staten och det allmänna att svenskan är officiell och skall utvecklas.


Detta språkvårdsansvar bröts redan året därpå av regeringskansliet, då man genomgående använde sig av det anglosaxiska språket till sina e-postadresser. JO prickade dess chefer, just på grund av av-, i stället för utveckling av det svenska språket.

JO fick samma år ligga i för att stämma "Olle i grind", då lagen förbisågs av även andra statliga myndigheter och fakultet, vilka föredrog engelskan då man utlyste lediga tjänster.

Vår inofficiella språkpolis "Språkrådet", etablerat 2006, har för närvarande symtomatiskt bara en tillförordnad chef som bevakare. Kanske helt följdriktigt, för hur var det på sjuttiotalet - "Svenska språknämnden", hade den instansen över huvud taget någon ledning, vilken bevakade det svenska språkets inlärning och betydelse för alla?

Var det inte så att nämndens huvudsakliga uppdrag gällde bara de statliga myndigheternas svenska språkbruk i tal och skrift? Avsaknaden, tillsammans med svag skolpolitik samt likaledes svag språkdito, lät därigenom realisera ovetenskaplig pedagogik för hur man "otvunget" tog sig an det svenska språket. Ivrigt påhejat av betydligt aggressivare representanter för det egna andra språket, respektive födgenier inom pedagogiken som stött sig på påstådda orättvisor.

Först i år klubbade Riksdagen att alla dessa "modersmålslärare" skulle ha legitimation. Den typiskt neosvenska reaktionen kom från "Lärarförbundet" som inte såg till den turbulenta effekten i första hand, utan åt det vilket höjde egen status.

I budgetpropositionen 2013 för utlandsfödda elever, framkommer med oönskad tydlighet att 409 miljoner skall satsas på den grupp som påstås vara samma potenta grupp som skall föra vårt land framåt. Det nya lösningen är "fritt skolval på andra språk än svenska". Hur skall två diametrala perspektiv, varav den ena finansierar bägge, kunna förenas då hela övriga världen vet att allt fungerande samarbete med gemensamt mål, haltar utan gemensamt språkbruk?

Kärnfrågan består i, kan ett land bedriva funktionell demokratisk politik om det saknas språkpolitiska krav? Kommer alla behöriga känna sig involverade i famtida beslutsprocesser? Kommer inte ställföreträdande språkrör spruta fram en masse, som talesmän för hundratals olika språkfalanger med tiotusentals anhängare?

Svaret på den första frågan; givetvis inte. Det sociala kapital som varit ett slags nationalklenod håller nu på att förskingras av röststarka andra medborgargruppers självcentrerade kamp för egna privilegier - och av missriktade förtäckta demokratiexperiment under den allsmäktiga solidaritetens täckmantel?

Otroligt, då till och med Kemal Atatürk insåg att enda vägen för att republiken Turkiet skulle överleva, var att han måste åsidosätta alla andra språk förutom turkiskan. Lyssnar inte regeringen på Nordiska ministerrådet heller? 2011 tog man upp rädslan för att nordiska ungdomar är på väg att tappa identiteten. Informatören Hanna Öunap på "Nordiskt Samarbete" betonar att ju äldre barnen blir desto svårare blir inlärningsprocessen.

Om man går upp i åldrarna, är det en osolidarisk tanke att de som får ta del av det allmänna någon gång under sitt leverne bör kunna tolka försörjningsstödets källa utan ombud?

Är det lagkränkande då Europas mest devalverade ID-bevis (svenska passet), vid överlämnandet i någon formulerad stadga eller muntligen, anger egenvärdet i att kunna läsa innebörden?

Uppbördsverket om någon borde reagera då språkproblem är legio för den myndighet som även åtagit sig att utfärda ID-kort. Om inte - så i vart fall för egen verksamhet då de skall kommunicera med olaga utländska underentreprenörer som kontrakterats för att bygga nya skattekontor, vilka skall bli landets mest kontrollerade arbetsplatser, där våra skattemedel annars kan förfaras.

Allmängiltig svenska är den enda vägen för att rasera kostbara inbyggda språklabyrinter. Det har gått så långt att politiker och PK-media förmörkat 53% av de boende i landet i så grad att många av dessa även tror att den amerikanska presidenten är svart. Han är precis lika skinande vit som den styrande makteliten han omger sig med, medan vi agenter som bestrider rådande maktstrukturer för migrationen anses som kolsvarta i allt offentligt ljus.

Egentligen så är det enda som behövs för en förändring en skicklig sociolog som kan framkalla en ofrivillig exponering av våra folkvaldas karaktärer, vilka i dagsläget enbart bör anses som ovanligt överbetalda rollfigurer, i ett alltför vanligt simpelt stumt svenskt folklustspel.

Påståendet har en stabil grund att stå på, då etablissemanget (eliten) på intet sätt blivit mångkulturellt. Det är en outtalad sanning att Sverige inte vill bli mångkulturellt så länge majoritetskulturen enbart vill vara "bror duktig".