ANALYSER OCH VÄRDERINGAR SOM BYGGER PÅ DEN INTUITIVA INTELLIGENSEN
FÖR DE UTAN IDEOLOGISKT TUBSEENDE - KANSKE EN FOKUSERING PÅ NAIV REALISM
fredag 17 februari 2012
Blev sjuttiotalet en ångestperiod i färg med urusel elektronik?
Foto: SVT Bild Gun Hägglund gästar det populära programmet "Fråga Lund" tillsammans med Bengt Feldreich. Programledaren Bertil Svensson i mitten.
Undertecknad hade under dagen avklarat en hyllning till 70-talets stora musikaliska artister på den egna bloggen. I köket puttrade Moccamastern, tillsammans med mikron vilken skulle stå för uppvärmt kaffebröd från frysen denna afton. Kvällen skulle relaxas under epitetet “total frihet i vinkelsoffan”. Tillståndet borde uppnås via tre nyladdade fjärrkontroller till SONY´S LCD-TV och DVD Home Theatre System, respektive Comhem-boxen. Risken att somna in och vakna till ett brus med vidhängande snöfall var eliminerat och tillhörde numera en annan gången fjärravdelning.
Friheten var visserligen mentalt begränsad då alla kanaler med gemensam synkronisering för reklaminslag, i princip redan fått rött kort. Men, eftersom relaxandet inte var så vanligt förekommande fanns en nyfiken förhoppning inför kvällen.
Det var svårt att orientera sig då käcka pop-snören från Storbritannien med hår över axlarna tog över världens musikscener i mitten av sextiotalet. Därför lät jag polisongerna och öronens hårbeklädnad växa inåt, för att undgå höra “rockexperter” som Måns Ivarsson bedyra låtar som "Obladi Oblada". Problemet blev även mer fysiskt då man som lomhörd skottspole fram och åter, fick reglera Blaupunktens volymratt för att lyssna på svensktoppen och Gunnar Wiklund.
Men rattandet avtog i början av 70-talet, då nya takter från bl.a. “Motor Town Detroit” och Jamaica gjorde sig hörda över Atlanten. Visserligen hade Marvin Gaye med Kim Weston, gjort ett europeiskt genombrott redan 1967 med låten “It Takes Two”, men det var först nästkommande decennium som han blev en världskändis i gamla Svedala. Som medlem i “The Moonglows” hade gruppen inspirerats av en soulsångare, den kanske allra största, Sam Cooke. Är du soulälskare, passa på att avlyssna ”Pride and Joy” från 1963, en låt som ligger så nära man nånsin kan komma mästaren Cooke.
För drygt ett år sedan skrev jag ner några rader på bloggen, då det musikaliska skymningslandet gjorde sig påmint. I vanliga fall brukar Sveriges Radios musikproducent Kerstin Berentz och hennes kollegor göra allt för att idealtillståndet för nyttjandet av eget otium omintetgörs.
Men den hjälpen brukar vara lätt eliminerad via strypt strömförsörjning, men här hade en akut situation uppstått som inte gick att mörka.
Kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth. Foto: Fredrik Sandberg/Scanpix
Har kulturbidragandet skapat ett polariserat samhälle i stället för det "önskade" motsatta? Är Sverige numera bara ett geografiskt begrepp? Jag har uppmärksammatdet svenska konstnärskollektivet som anser sig förfördelade. "2010 års kulturutredning skapar inte den frigörelse som den fria konsten kräver". Detta trots att propositionen för 2011 innefattar 9 012 884 000 kr, fördelat på kultur, trossamfund, medier och idrott. Bidragsmottagarnas företrädare anser att det finns falska motsättningar mellan konstens värde och samhällelig nytta. Vem eller vilka motsätter sig aktivt? Folkbildarna tassar ju som statliga "röda korsare" när de försöker rädda tysta medborgare i sin kulturella nöd. De protester som synliggörs kommer enbart från de missgynnade som fått för lite i håven, vilka genomgående redan är de etablerade.
Var du än befinner dig i världen och ser en stjärna, kan du alltid rikta dina önskningar mot himlakroppen och dina förhoppningar kommer att besannas. Så börjar texten till en låt som klassats som en av världens mest magiska musikaliska produktioner. Amerikanska filminstitutet har placerat "When You Wish Upon A Star", bland världens 10 bästa filmlåtar och inom Disneykoncernen, som den bästa man någonsin animerat.
I Sverige har vi svenska TV-tittarna sedan 1960 vant oss med att Bengt Feldreich lånar Benjamin Syrsa sin röst. Men om Bengt ursäktar så tänkte jag med några korta rader presentera låtskrivarna och mannen med den fantastiska falsett-tenoren Cliff Edwards, han som gjorde orginalet 1940.
When You Wish Upon A Star, skrevs till filmen Pinocchio, av Leigh Harline och Ned Washington på uppdrag av Walt Disney. Detta samarbete gav bl.a. en Oscars för bästa sång samma år.
Sångaren Cliff Edwards född 1895, var till en början ukelelespelaren med öknamnet "Ukelele Ike". I slutet av 1910-talet, höll han mest till på barer och uppträdde däremellan på Cirkus Vaudeville och blev med tiden en av USA:s folkkäraste.
Vad sägsom minnesgoda alster som "California Here I Come", "Yes Sire That´s my Baby" och sist men inte minst "Singing In The Rain".
Nu skall vi ha nederbörd i frusen form utanför dörren och inne tänder vi en brasa och lyssnar till den gode Cliff.
onsdag 14 december 2011
Har de alternativa tomtenissarna sagt sitt?
The snow is falling just outside my window And children are having so much fun If this is what you call a merry Christmas Well darling we must be having one
God Jul och lyssna gärna under läsning till Tammy Wynette. Lägg särskilt märke till andra versen: ja älskling vi måste ha en God Jul, en oklassisk julsång utan religiösa undertoner arrangerad av producenten Billy Sherrill. Så enkel och så bra.
Men i år har man inte hört att våra mediatomtar dragit igång ackompanjemanget till den stora gnällvalsen, den vals man årligen bjudit upp de stackars få svenskar som tänkt uthärda julen hemmavid. Det har liasom inte riktigt tänt till med ylandet.
Kan någon förklara varför det i år inte är lika fult att vara kommersiell? Förespråkarna av ekot från 60-talet bara viskar i år? Det gör mig förvirrad. Jag har under senare decennier trott att man varit en galning, som borde smyga med svenska traditioner, för att inte ha hamnat i STASI:s gamla listor.
Den svenska folksuvärenitetsprincipen som doktrin för att demokratiskt styra landets medborgare, har tydligt bevisat att doktrinen behöver en ny demokratiutredning, där fokus läggs på bristen av en författningsdomstol. Just för att "vår demokrati" saknar en instans där varje medborgare kan få lagen prövad.
I dag prövas lagarna av lagrådet som i sin tur inte har något överprövande mandat. Önskelistan innehåller även kravet på ett införande av ett straffrättsligt tjänstemannaansvar inom all offentlig verksamhet. Mot dessa verksamma är i dag bl.a. JO-anmälningar verkningslösa.
Svensk politik bedrivs i dag utan rättsligt ansvar, något som inom juridiken kan liknas vid exculpation. Just detta begrepp är synnerligen adekvat, då våra folkvalda genom att tillhöra en viss grupp slipper straff och socialt och moraliskt klander.
Inom rättsväsendet har man redan i bedömningen exculperat barn upp till en viss ålder. I Sverige är 18-års ålder den övre gränsen. Så unga barn har för låg moralisk kompetens och för liten förmåga att tänka rationellt för att de ska vara straffbara - trots att enskilda barn mognar tidigt och andra sent.
Man kan utan djupare analys uppfatta att våra 100-tusentals statstjänstemän valt att juridiskt bli bedömda som tonåringar. Varför? Varför valde vi några av dem, i min enfald trodde jag att våra valda vuxna beslutsfattare inte saknade förutsättningar för förnuftsstyrt handlande - och därför inte behöver skyddas av andra lagar än våra.
Ett utmärkt exempel till alla förnöjda läsare: om någon med större inflytande än skribenten, framställt motsvarande önskelista före 1986, och denna önskan anammats, kan man på säkra grunder utgå i från att Palmemordets brottsutredning gett ett annat resultat.
Om inte - hade merparten fällts och ersatts av mera noggräknade individer.
Alla inblandade i brottsutredningen på chefsnivå, gav exculperandet ett mångfacetterat ansikte, där man i första hand minns en av tonårsgängets ledare Hans Holmér, viftandes med "pickadolvern".
Enbart i skydd av obefintligt straffrättsligt tjänstemanna-ansvar kan man bygga sandlådor/frälsestånd för beslutsfattare och brottsutredare som hittills snart kostat tre kvarts miljarder bara för "Palmelådan".
.jpg)
