Kulturpennan granskar lindansarna

Har precis lämnat ett inlägg till Newsmill. Länk: Får se om gräsrotsperspektivets synvinkel går igenom nålsögat. Det brukar väl vara så att då man skriver om en synål, är det alltid någon enögd djävul som känner igen sig. Har just uppmärksammat att det svenska konstnärskollektivet anser sig förfördelade. "2010 års kulturutredning skapar inte den frigörelse som den fria konsten kräver". Detta trots att propositionen för 2011 innefatttar 9 012884 tkr, att fördela på: kultur och trossamfund, medier och idrotten.

Jag i de närmsta illitterat, ser denna visionära önskan som ett konststycke utan substans. Om något vill stå på egna ben så måste nog det skapande benet stöttas av ett eget andra ben benämnt egenfinansiering, för att fenomenet skall lämna krypandet i barnkammaren.

 //Under tiden som kvarnen "Newsmill" maler, kanske den icke enögda medborgaren kan hålla till godo med tidigare synpunkter från kulturpennan.



I förra årets debattartiklar gällande framtiden för svenska kulturredaktioner beskrev bl.a. krönikören Johan Croneman Dagens Nyheters lednings förhållningssätt till debattämnet "Behövs kultur­sidorna över huvud taget, och framförallt, behövs Dagens Nyheters kultursidor? Ingen från Dagens Nyheters ledning, ingen ägare, ingen styrelseordförande fanns på plats. Det var inte helt oväntat – mest lite sorgligt. Med det vill de antagligen ha sagt att de står lite ovanför den här diskussionen, och att de har andra viktigare saker för sig".

Så långt Johan. Denne Johan Croneman är en högtflygande raket i det mediala mörkret. Hans kultur-kollegor är däremot lågflygande dito´s, men desto långvarigare utan egen lyskraft. Varför har dessa "kulturnissar" inte förstått att ju högre nivå desto fler bedömmare?

För att kulturredaktionerna idag skall överleva, måste ledningarna för dagens kultursidor och dess betydenhet, värderas gentemot andra redaktioner och graden anges. Ämnet som publiceras måste i huvudsak vara vara välkänt för att få relevans. I kulturkretsar blandar man oftast ihop relevans och betydenhet.  Betydenhet utan ekonomisk eller mental gradering är högmodets fula tryne, men också dess värn.

En viss artikel är värdefull för de insatta, en bättre artikel är skriven så att sammanställda källor bildar en bredare och mer omfattande samlingsartikel. När man nu valt att uttrycka sig enbart för de redan insatta och bortser ifrån en bredare folklig grund, så är det naturens ordning att varje liten motvind skapar kulturella lindansare. Varför väljer man denna uråldriga "lindansarkultur" som rättesnöre för egen professionalism?

Undertecknad undrar om det verkligen finns några reträttplatser då imperiet rasat. Inte kommer väl finkulturens fanbärare knacka på dörren till redaktioner med enbart journalister utbildade på "kommunistiska högskolan"? En tänkbar väg för överlevnad vore att  känsliga kulturskribenter redan nu skapar en modern ny kulturplattform där de öppet bemöter angreppen ifrån en helt ny oborstad, oavlönad och fritänkande grupp. Denna plattform kräver då att varje kultur-etisk-penna frigjort sig ifrån föraktet för populism. Hur stort intresse denna debattform skulle väcka, beror minst lika mycket på artiklarnas kvalitet som på fenomenets betydenhet.

Vi är många som är trötta på ”vi-mot-dom-tänkandet”, då vi träder in i den redaktionella barnkammaren via officiella organ. All övrig sandlåde-debatt i jämförelse tangerar empiriska höjder. Kunde man också se att skribenternas förhållningssätt till respektive vänster-, högerperspektiv värderats *pluralistiskt, är marginaliseringens tid förbi.

*Ett pluralistiskt vetenskapsperspektiv innebär att en frågeställning behandlas utifrån fler än ett svarsalternativ.