Förlåt, inte ska ni skall gnälla,
det finns dom som aldrig åkt  rutschkana!

Från proleteriat

till ett krackelerat

välfärdsansikte.

Folket är inte längre landets största maktfaktor, det är politikerna. Våra svenska politiker har med socialdemokraterna i täten, via en välfärdsvision låtit svenska lönearbetare vara med om en fullständigt osannolik 100-årig social berg- och dalbana.

Denna den svenska berg och dalbanan med bara en höjdpunkt och en utförsbacke, skapades 50 år före socialdemokratin av Sveriges första och tillika mest betydelsefulla statsminister, liberalen Louise De Geer (1818-1896). Som politiker och ämbetsman la han grunden för världens största tillväxt (1870-1970), med påföljden att Sverige blev ett av världens rikaste länder.

Varför och med vilka processer avslutades eran efter 100 år i slutet av 1970-talet? Ja, som tidigare nämnts var det svenska folket landets största maktfaktor, då politikerna i huvudsak representerades av både arbetare och tjänstemän, yrkespolitikern var i minoritet. Folkets vilja och landets väl tillgodosågs via organisationer och bildnings-förbund som genomsyrade det parlamentariska arbetet.

I början av processen fanns ingen arbetarpress. Karl XIV Johan hade i seklets början använt sig av "Indragningsmakten", makten mot all opposition. Den lag som liberala Aftonbladets grundare Lars Johan Hierta besegrade 1845. Det dröjde ända till 1882, då Folkviljan utkom i Malmö, som landet fick sin första socialdemokratiska tidning. Antalet tidningar i Sverige maximerades 1919 med 235 st, detta med en sammanlagd upplaga på drygt två milj. Aftonbladet som 1956 köptes av LO var den sista stora socialistiska tidningen fram till 70-talet med en ren arbetarprofil.

Då börjar utförsbacken, vi hade klarat 30-talskrisen och ridit på effekterna av andra världskriget. En som såpade i backen var Olof Palme vår siste excellens, med 11 år som statsminister och dryg 22 år som riksdagsman. Han var då, den store politikern som värnade om jordens alla länders problem, men glömde ett. Han förutsatte att det glömda landets medborgare tålde en 87 procentig marginalskatt 1979, samt en median sådan under 80-talet på 75%.

Under Palmes tid blev Sverige landet med extremt höga skatter, starka fackföreningar och en abnormt stor offentlig sektor. Antalet anställda inom det offentliga, ökade med 75%, och AMS blir landets största byråkratiska verksamhet med outsinliga resurser som styrdes av chefer tillsatta av och ur socialdemokratin. Allt detta lyckades Palme med under en ständigt usel tillväxt. Lägger man sedan till misslyckade devalveringar och överbryggningspolitik som genererade minskad konkurrenskraft, är det i dag ofattbart att ingen tog såpan ifrån honom.

Vi medborgare märkte ingenting, vi satt hemma och lyssnade på landets trubadurer och Palmes agerande utomlands, via tal i radio och TV. T.o.m landets största oberoende liberala tidning Dagens Nyheter tog ett steg bakåt, då Palme agerade. Jag har fortfarande ett starkt minne av DN:s rapportering 1977 av "Geijeraffären". Där fick redaktionschefen Hans-Ingvar Jonsson kapitulera inför Palmes brev och utskällningar. Palmes veto fick redaktionschefen att offentligt dementera, samt framföra sina förhoppningar att den redaktionella personalen på DN inte skulle bli impotent i fortsättningen. Skadeståndet blev på 50.000:-, som gick till en fond som skulle användas för undersökande journalistiskt arbete??? Som tack för stipendiet gjorde Olof Palme ett utspel på Publicistklubben och kallade journalisterna för ”kloakråttor med gula gaddar”.

I dag vet vi medborgare mera om både Palme och Geijer-affären. Några som ändå reagerade ”just in time”, var Kamprad och Rausing, de flydde landet då Palme hotade med Meidners löntagarfonder. Undertecknad satt själv i en arbetsgrupp för att lära in de mekaniska grunderna för ett nytt kommande ”ekonomiskt statskick”. Då borgarna fick makten -91 avskaffades fonderna, och har mig veterligen aldrig senare efterfrågats. Givetvis utformade inte Olof Palme ensamt den ekonomiska politiken, men han hade ansvaret och drev den lidelsefullt i varje debatt.

Respektive för- och nackdelar för senare regeringskonstellationer efter Olof Palmes död är i närtid och behöver därför inte ingående redogöras. Jag nöjer mig med att göra en kort beskrivning över Palmes efterträdares resultat och det nya Sveriges politiska hälsotillstånd från synpunkten "har det blivit efter Palme"?

Från att som mest haft 235 maktgranskande tidningar i Sverige, har vi idag en mediamakt koncentrerad på i stort sett fyra mediaföretag. Enligt "Massmedier", räknades dagspressen i slutet av 1900-talet som 80% borgerlig och 15% socialistisk, resten opolitisk. Då denna maktkoncentration i huvudsak producerar en pappersprodukt som i första hand måste överleva och samtidigt ge profit, märker vi inte av någon maktgranskning med nedanstående problem som huvudrubriker.

Från att ha haft ETT proleteriat och en medel- och överklass har det nya Sverige en mångfald av klassindelningar för landets innevånare. Alltifrån papperslösa asylsökande till kapitalister som kan välja storleken på skattesatsen via teknokratiska alternativ. Vi har en försvagad statsminister som basar över ett alldeles för stort politiskt system som enligt tidskriften "Dagens Samhälle" kostar 16 miljarder om året. Vi har sedan ”Palmes tid”, haft 16 energi- och näringsministrar, av vilka ingen lyckats nå parlamentarisk koncensus för en stabil och långsiktig energiförsörjning.

På individnivå har vi följande "små problem": Extrema låne-skulder för hushållen, ett skattetryck där en vanlig löntagare betalar via inkomstskatter, löneskatter, moms, punktskatter samt övriga skatter nästan 65% i skatt.  Vi har ett samhälle där de unga med minst baskunskaper utbildas vidare till arbetslöshet. Vi har en medelklass som står för det mesta av landets utgifter, men som också är helt beroende av politikerna och statens ageranden.

Den sistnämnda gruppen ville Mona Sahlin belasta med ytterligare pålagor vid höstens val, någonstans måste ju vallöftet till pensionärena finansieras. Kanske den enda substansiella förklaringen till Sahlins valförlust. Vi har en infrastruktur som varje vinter drabbar de flesta enskilda, men försörjer nästan lika många. Behöver jag räkna in problemen med sjuk- åldingsvård och skola? Vi har m.a.o ett krackelerande välfärdsansikte utåt, och behöver därför ett annat nytt parti i riksdagen som inte bygger på att exkludera männsikor, utan istället för en politik som lyssnar på landets befintliga medborgare och därmed inkluderar alla.

Jag slutar här för att inte kommande generationer skall tappa tron på ett framtida Sverige, men vill lägga till följande betraktelse. Göran Persson slutade sin politiska karriär och blev bl.a. godsägare. Han kommer vara den socialdemokrat som skapat sig den största privata förmögenheten via politiska uppdrag under oöverskådlig tid. Louise de Geer var också godsägare, men hade till skillnad mot Göran, ögon för landets framtid och öron som var känsliga för medmänniskors belägenhet.

En friherre förde Sverige framåt, en annan med adliga anor satte stopp, men statsminister Reinfeldt kan ändå sova gott om nätterna, han behöver ingen ny lag som "Indragninsmakten".

PS! Sorry att det blev en lång artikel, men den spänner över 155 år.