Massmedia reducerar mandaten för landets inre säkerhet

Massmedias paradigm håller vanligvis allmänheten utanför. Då oroliga själar söker efter 3:e maktens rapportering, blir svaret allt som oftast baserat på vilka frågor och vilka svar som är relevanta. Men då vårt nya nationella traumas katalysator skall dissikeras, väljs även en polariserad härskarmakt för att kringå obekväma analyser. Då belysning krävs angående statens ansvar för de etniska och kulturella konflikter som uppstått på senare år, och mot kommande terroristattacker, ställs endast ett otänkbart alternativ mot vårt öppna samhälle, nämligen en totalitär stat. Befängt, Sveriges regering och riksdag har än så länge parlamentarisk makt att förbättra levnadsvillkoren för både presumtiva terrorister och deras grannar.

Livskriser och fundamentalt troende botas inte av politiskt korrekta journalister.
Däremot kan man lindra samhällets syntom på lång sikt, genom att vid myndighetsbevakning, utöva ett användande av de grundläggande journalistiska elementen. Vid dylikt professionellt arbete kringås inte landets politiska tabufrågor, nämligen integration och invandring.Givetvis var målet med Vilks teckningar just att muslimer skulle bli arga? Men varför tror massmediaindustrin att det svenska kristna folket inte också blir ilskna då det ständigt målas upp en falsk idyll av vårt samhälle? Är vår välfärdsikon att likna vid Muhammeds?

Under en längre tid har Centrum för asymmetriska hot och terrorismstudier gett till hands en oro för inre hot mot vår demokrati och dess värdegrund. Den 29 november 2007 fick Försvarshögskolan i uppdrag av regeringen att göra en kunskapsöversikt om förebyggande insatser mot våldsam extremism och radikalisering som ett led i arbetet med att analysera utvecklingen när det gäller antidemokratiska krafter i samhället och för att inhämta kunskap om åtgärder för att motverka hot mot demokratin

Då docenten vid Lunds universitet Leif Stenberg (docent i islamologi), ville ta del av resultatet, framkom att "enligt våra interna bestämmelser och utfästelser till intervjuobjekten" hade materielet destruerats i samband med att rapporten redovisades. Inriktningen var att göra en lägesbild av radikaliseringstendenser av samma typ som skett i Rotterdam, Amsterdam och Köpenhamn. I respondentgruppen ingick skolpersonal, närpoliser, forskare, socialtjänstmedarbetare och ungdomsledare.

Flera av de intervjuade, hade tidigare blivit hotade i sin yrkesutövning och lever numera med skyddad identitet.Vid en presskonferans den 8 febr 2009 i Landskrona polishus, stödde sig integrationsminister Nyamko Sabuni på Försvarshögskolans kritiserade forskningsrapport. Hon sällade sig till den bristande allmänna kunskapen och ansåg sig inte ha kontroll över en eventuell ökning av religiös radikalisering i landet.

Om integrationsministern fått ytterligare information ur ovanstående forskning vet ingen utomstående, men mediebevakningen har inte breddat svenska folkets kunskap i ämnet. Däremot har de möjligtvis fått veta att dylik forskning gällande etniska grupperingar enbart kan bidra till stigmatisering och som i det här fallet försköts huvudfrågan till huruvida arbetet är akademiskt professionelt utfört, eller ej. Att sedan en professor i med religiös kännedom blandat sig i utredningen har bidragit till ytterligare dimridåer. I en annan känslig fråga gällande de krigsförbrytare som för närvarande befinner sig i landet har media däremot överraskande reagerat.

Den samlade pressen har ifrågasatt varför Sverige inte anstränger och prövar eventuella brott i domstol. Kåren anser även att Migrationsverket i synnerhet varit undfallande i ovanstående ärenden. Enligt Folkrätts- och krigsbrottskommissionen vid rikskriminalpolisen kan antalet personer som faller inom denna kategori uppgå till mellan 1 000 och 3 000 personer. Förmodligen ligger antalet för de drabbade som för närvarande befinner sig i landet på samma nivå. Migrationsverket skyller på det standardiserade svenska: "vi lider av resursbrist".

Om läsaren inte förstått min oro så tror jag att att politiska processer som skapar oro i samhället löses enbart med transparans och uthållighet. Man behöver inte vara terroristexpert för att inse att vår nuvarande regerings preventioner för landets inre säkerhet inte står i proportion till rädslan för parlamentariska konflikter. I ett land där myndigheterna inte vågar kräva fullgoda vinterdäck på utlandsregistrerade fordon vid framfart i vårt land och som bevisligen skördat fler en ett dödsfall, ser jag Sveriges myndighetsutövning som ytterst svagt i krislägen. Ändå svagare blir tilltron då utrikesminster Bildt fösöker skrämma folket med kommande tsunamier, då resursfördelningar kommer på tal.

Om Lars Vilks, ger fan i att reta muslimer i fortsättningen och att maktens ”erbjudna tystnad” upphör, kommer förmodligen undertecknad räknas bland landets troende medborgare och därmed budbärare för en bättre framtid.