Lena Adelsohn Liljeroth: släng

nyckeln till Kulturdepartementet!

Kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth.
Foto: Fredrik Sandberg/Scanpix

Har kulturbidragandet skapat ett polariserat samhälle i stället för det "önskade" motsatta? Är Sverige numera bara ett geografiskt begrepp? Jag har uppmärksammat det svenska konstnärskollektivet som anser sig förfördelade. "2010 års kulturutredning skapar inte den frigörelse som den fria konsten kräver". Detta trots att propositionen för 2011 innefattar 9 012 884 000 kr, fördelat på kultur, trossamfund, medier och idrott.

Bidragsmottagarnas företrädare anser att det finns falska motsättningar mellan konstens värde och samhällelig nytta. Vem eller vilka motsätter sig aktivt? Folkbildarna tassar ju som statliga "röda korsare" när de försöker rädda tysta medborgare i sin kulturella nöd. De protester som synliggörs kommer enbart från de missgynnade som fått för lite i håven, vilka genomgående redan är de etablerade.

Walt Disney i all ära
men äras den som äras bör

Cliff Edwards, med både Ukelelen och Pinocchio

Var du än befinner dig i världen och ser en stjärna, kan du alltid rikta dina önskningar mot himlakroppen och dina förhoppningar kommer att besannas. Så börjar texten till en låt som klassats som en av världens mest magiska musikaliska produktioner. Amerikanska filminstitutet har placerat "When You Wish Upon A Star", bland världens 10 bästa filmlåtar och inom Disneykoncernen, som den bästa man någonsin animerat.

I Sverige har vi svenska TV-tittarna sedan 1960 vant oss med att Bengt Feldreich lånar Benjamin Syrsa sin röst. Men om Bengt ursäktar så tänkte jag med några korta rader presentera låtskrivarna och mannen med den fantastiska falsett-tenoren Cliff Edwards, han som gjorde orginalet 1940.

When You Wish Upon A Star, skrevs till filmen Pinocchio, av Leigh Harline och Ned Washington på uppdrag av Walt Disney. Detta samarbete gav bl.a. en Oscars för bästa sång samma år.

Sångaren Cliff Edwards född 1895, var till en början ukelelespelaren med öknamnet "Ukelele Ike". I slutet av 1910-talet, höll han mest till på barer och uppträdde däremellan på Cirkus Vaudeville och blev med tiden en av USA:s folkkäraste. 

Vad sägs om minnesgoda alster som "California Here I Come", "Yes Sire That´s my Baby" och sist men inte minst "Singing In The Rain". 

Nu skall vi ha nederbörd i frusen form utanför dörren och inne tänder vi en brasa och lyssnar till den gode Cliff.

Har de alternativa
tomtenissarna sagt sitt?

                         The snow is falling just outside my window
                         And children are having so much fun
                         If this is what you call a merry Christmas
                         Well darling we must be having one


God Jul och lyssna gärna under läsning till Tammy Wynette. Lägg särskilt märke till andra versen: ja älskling vi måste ha en God Jul, en oklassisk julsång utan religiösa undertoner arrangerad av producenten Billy Sherrill. Så enkel och så bra.

Men i år har man inte hört att våra mediatomtar dragit igång ackompanjemanget till den stora gnällvalsen, den vals man årligen bjudit upp de stackars få svenskar som tänkt uthärda julen hemmavid. Det har liasom inte riktigt tänt till med ylandet.

Kan någon förklara varför det i år inte är lika fult att vara kommersiell? Förespråkarna av ekot från 60-talet bara viskar i år? Det gör mig förvirrad. Jag har under senare decennier trott att man varit en galning, som borde smyga med svenska traditioner, för att inte ha hamnat i STASI:s gamla listor.