Har de alternativa
tomtenissarna sagt sitt?

                         The snow is falling just outside my window
                         And children are having so much fun
                         If this is what you call a merry Christmas
                         Well darling we must be having one


God Jul och lyssna gärna under läsning till Tammy Wynette. Lägg särskilt märke till andra versen: ja älskling vi måste ha en God Jul, en oklassisk julsång utan religiösa undertoner arrangerad av producenten Billy Sherrill. Så enkel och så bra.

Men i år har man inte hört att våra mediatomtar dragit igång ackompanjemanget till den stora gnällvalsen, den vals man årligen bjudit upp de stackars få svenskar som tänkt uthärda julen hemmavid. Det har liasom inte riktigt tänt till med ylandet.

Kan någon förklara varför det i år inte är lika fult att vara kommersiell? Förespråkarna av ekot från 60-talet bara viskar i år? Det gör mig förvirrad. Jag har under senare decennier trott att man varit en galning, som borde smyga med svenska traditioner, för att inte ha hamnat i STASI:s gamla listor.

Kommer ni inte ihåg vilka som förvirrade oss? Det var vänsterungdomar i hampaluktande afghanpälsar som agerade lekledare för deltagare som var mångdubbelt äldre och likt oss inte så sällan kliade sig i huvudet av förvåning.

En och annan socionom tog dessa globala dygdemönster till sin famn, vilka var nedstämda då de inte hade lyckats genomföra jul-revolutionen hemma hos mamma och pappa. Ingen av dessa tomtenissar hade tidigare upptäckt eller lämnat "frälsis" och övriga professionella hjälpare en tacksamhetens tanke, utan framställde sig  som de första röda julprofeterna.

Men uppmärksamhet de fick dom, t.o.m. mer än "Frälsis fått sammantaget sedan starten i Sverige 1882.

Nu på senare år har profeterna suttit som halvtrötta programledare och innan de farit i väg till Thailand, ändå orkat med en önskan att inga hemmavarande skall vara överdrivet kommersiella under den tid då de varit bortresta.

Inte nog med det - bland deras inbjudna gäster satt oftast Magdalena Ribbings B:lag, vilka uteslutande med hjälp av taxi orkat släpat sig till studion. Dessa samhällets proffstyckare ondgjorde sig över allt slit och den eländiga julmaten. Men höll tyst om att man i samma veva hade proppat i sig åtskilliga företagsfinansierade julbord, utan vetskap för familjen eller lyssnarna.

Personligen anser jag inte jobsposten är själva julstökandet i köket, då de flesta köper färdig kokt & griljerad skinka och aldrig äter andra än Felix köttbullar. Nä, problemet ligger nog i att inte ens kunna vara kulturellt social och hjälpsam en dag om året och att bordet måste vara dukat så att ingen skall känna sig utanför, inte ens den dagen då svensk matkultur står över det mesta. Man vågar inte ens nämna att finsk leverlåda tillsammans med littauisk soppa på krossade vallmofrön, eller karp, världens mest muterade fiskart, går att äta under årets övriga 364 dagar.

Halle-julande mig, vi som fortfarande minns hur de svenska mödrar, vilka i de flesta fall jobbade inom tung industri och inte stämplade ut förrän klockan tre på julafton, för att sedan ha hela släkten vid bordet klockan sex. Hur orkade de? Kanske förklaringen är den att dessa kvinnor sprungna ur jorden, skogen och malmens stammar inte behövde någon profilkurs i genusfrågor, utan visste att de var mannen överlägsen i det mesta, bortsett från att lyfta tungt EN gång. Dessutom visste hon, att om mannen beträdde köket, kom han pipandes med "lilla mamma" gjorde inte så.

Om inte ovanstående antagande gör sitt, kommer långa sociala sittningar där man möts skinn mot skinn utan åtkomst till sina cybervänner på fejsboken eller twitteriet, bli dödsstöten för sockersaltad skinka och julgröt.

Före det och innan dess man skall dra något gammalt över sig, törs man avsluta med att skribenten drömmer om en jul i ett land där ålen inte är utfiskad och alla vuxna gäster före sillen, fick börja julbordet med flatrökt ål på en knäckebröds-macka och en x-tra immig OP Andersson? Skål!