Hur hade du det med
musikörat förr-i-ti'n?

Det var svårt att orientera sig då käcka pop-snören från Storbritannien med hår över axlarna tog över världens musikscener i mitten av sextiotalet. Därför lät jag polisongerna och öronens hårbeklädnad växa inåt, för att undgå höra “rockexperter” som Måns Ivarsson bedyra låtar som "Obladi Oblada". Problemet blev även mer fysiskt då man som lomhörd skottspole fram och åter, fick reglera Blaupunktens volymratt för att lyssna på svensktoppen och Gunnar Wiklund.

Men rattandet avtog i början av 70-talet, då nya takter från bl.a. “Motor Town Detroit” och Jamaica gjorde sig hörda över Atlanten. Visserligen hade Marvin Gaye med Kim Weston, gjort ett europeiskt genombrott redan 1967 med låten “It Takes Two”, men det var först nästkommande decennium som han blev en världskändis i gamla Svedala. Som medlem i “The Moonglows” hade gruppen inspirerats av en soulsångare, den kanske allra största, Sam Cooke.  Är du soulälskare, passa på att avlyssna ”Pride and Joy” från 1963, en låt som ligger så nära man nånsin kan komma mästaren Cooke.

Samtidigt som Gayes dök en annan blivande storstjärna upp på världens alla radiostationer. En man som hade misslyckats både som soulsångare och med flertalet av sina inspelningar, nämligen Bob Marley och hans "Wailers".  Först med hjälp av ett gäng skickliga musikproducenter, inkluderande Harry Belafontes studiotekniker kom hans nya inspelningar att få det definitiva genombrottet internationellt 1973. Då kom (The Wailers Album) Burnin', producerad av Chris Blackwell, vattenskidläraren som startade Island Records på Jamaica 1959, vilket senare resulterade i ett orakel inom musikbranschen.

Apropå tidigare takter är upptakten till denna hyllning ett program på Utbildningsradion där "Sahara Hotnights" Josephine Forsman är programledare för serien “Låtarna som förändrade musiken”.  Jag uppmärksammades då för en låt, en aktris och ett nytt  musikaliskt begrepp. “Never Can Say Goodbye” - Gloria Gaynor - Disco. Denna dunder-kombination som slog världen med sådan häpnad att Socker-Connys järnrör framstår som en trött tandpetare.

Från början hade en av producenterna Tony Bongiovi ingen tanke på att göra Gloria Gaynor till en discoartist, då musikformen knappast var etablerad. Endast några liknande produktioner från Miami och Philadelphia hade hörts tidigare, men helt utan Tony´s kraftfulla sound och upptempo. Glorias “Never Can Say Goodbye” är skriven av Clifton Davis, och inspelad i New York 1974, med ytterligare två skickliga producenter, Jay Ellis och Meco Monardi. Som tekniker petade Bongiovi in en conga-trumma, kapad från Harold Melvins låt “The Love I Lost“ (1973), samt lät trumkompet spelas in två gånger som sedan mixades till ett enda kraftfullt spår.

I programmet beskrev Gloria att hon hade försökt efterlikna sin unga idol Michael Jacksons inspelning av samma låt från 1971. Efter diverse småtjafs med Meco, hittade Gloria en egen stil som räckte till den förstatagning som ligger på skivan.  Att produktionen samtidigt blev en föregångare för mixning av DJ:s, har sin förklaring i att skivan beställdes med ytterligare två låtar som en dryg 18 minuters LP utan nedtonade övergångar. De andra två “spåren”,  är “Honey Bee“ och “Reach Out, I´ll Be There”.

Jag kan fortfarande se min 12-åriga dotter disco-dansa till ljudet av en hemmabyggd anläggning tillsammans med två lättdrivna Carlsson-högtalare. Har du vinylen och orken kvar - kör så det ryker.

Själv passar jag här på att tacka ovanstående herrar och damer tillsammans med Aretha Franklin och “Earth Wind and Fire”, ni lyckades återtända den låga som spisare behöver. Nu skall jag gå ner i källaren och plocka upp min egen Motown-favorit, "The Four Tops" med en egen “Reach Out”.