En hårdkokt legend har

lämnat strålkastarna

Amerikanske skådespelaren Ernest Borgnine lämnade livets scen den 8 juli.

Foto: US Navy (Public Domain)

Budskapet om att den Oscarsbelönade skådespelaren Ernest Borgnine bara blev 95 år, renderade undertecknad att skyndsamt tota ihop några torftiga rader som hyllning till en ungdomsidol på filmduken.

För dagens ungdomliga filmlovers är väl Ernest Borgnine i flesta fall bara ett ansikte? Trots att hans karriär sträcker sig över sex decennier (1951-2010). För oss som trollbundits av denna gigant - rullar på förekommen anledning filmhistoriska titlar revy.
Tillsammans minns vi utöver "Härifrån till Evigheten" även följande odödliga klassiker: "Tolv Fördömda Män", "Mc Hale's Navy", "Det Vilda Gänget", "Jesus från Nasaret", "SOS Poseidon" samt "Flykten från New York". Därutöver alla klassiska krigsfilmer från femtio och sextiotalet, i vilka E B inte bara var odödlig utan ävenledes allt från en elak fan, till den förnuftigaste soldat som någonsin kämpat för Stars and Stripes.

Han minns speciellt för att ha spöat upp Frank Sinatras rollfigur i "Härifrån till Evigheten", en bedrift som i verkliga livet bara kunde genomföras av Ava Gardner, utan maffians utryckning.

Dödsbudet ger hela filmvärlden ett utmärkt tillfälle att hedra stjärnan genom återse den film som för många framstår som Ernest Borgnines bästa, nämligen "Marty" från 1955. Filmen var en nyproduktion efter att ha visats i en TV-version redan 1953, baserad på ett manus av Paddy Chayefsky och då med Rod Steiger i huvudrollen.

Borgnines version, fick fyra Oscars: bästa film, regi, manligt skådespel och författande.

1956 slog han ut nominerade skådespelare som James Dean, Frank Sinatra, Spencer Tracy samt den betydligt hårdkoktare stuvbiten James Cagny.

Burt Lancaster, som f.ö. är delproducent av filmen, inleder vidhängande videoklipp med att introducera filmen "Marty" som "A story of a mans saturday night". Filmen visar förberedelser, telefonsamtal och brustna hjärtan. Men den visar också två sköra människor som uteslutit att såra eller skada något, varhelst dött eller levande.

Skådspelerskan Betsy Blair spelar den kvinnliga huvudrollen som skollärarinnan "Clara", hon upplever redan föraktet initialt, genom att bli ratad på dansgolvet efter en "blind date". Smärtan, den raka enkla smärtan som hon och den "lilla feta fula slaktaren" upplever i filmen, är så påtaglig att betraktarna gör blixtsnabba ställningstaganden.

"Den lilla fula...", är Martys egenbeskrivning, till försvar då modern tycker att hennes 34-åring borde skaffa sig fru och barn. Men hon blir varse sina uppmaningar och råd då sonen omsätter hennes dröm till rå verklighet.

Filmen är unik och samtidigt ett trendbrott då manus från början var skrivet för en kvinnlig huvudroll eftersom det handlade om känslor. Efter att  Chayefsky sett en skylt på väggen i en danslokal vid en repetition, vilken uppmanade kvinnorna att inte tacka nej då de blev uppbjudna, gick han hem och skrev om manus.

Burt Lancaster anser att "Marty" är den rakaste och vackraste kärleksfilm som man hittills skådat.

Köp den - hyr den - låna den - ni måste se den!