Chefredaktören för makthavare.se
är oavlönad

Känner Jan Helins, Thomas Mattssons och

Åsa Linderborgs chefer till att volontära skribenter

kan överträffa betald arbetskraft? 

Dagspressens totala upplaga har under de senaste åren minskat och fortsätter att minska. SDS "Sydsvenskan", kommer att kompensera tappet genom att delfinansiera lönerna för Sveriges mest överbetalda yrkesgrupp. SDS kommer att ta betalt för nätmaterialet. När den tekniska plattformen är klar kommer läsningen stoppas efter ex antal läsningar av gratisartiklar. Som prenumerant på endera pappers- alt e-tidning kommer läsaren i framtiden ha tillgång till "allt". Förutan prenumerationer blir avgiften för full access c:a 150:-/mån. Endast nyhetssajten, c:a 30:-/mån.


Om någon befarar att ledningen på SDS följer en ny internationell trend, eller att "Sydsvenskans" ledning är ovanligt innovativ - så glöm det. Lösningen är enbart av ny teknisk art, då problemet inte framkommit på grund av ny digital teknik eller Internet. Den bittra sanningen är den att mediefolk i allmänhet inte är lönsamma och har befunnits i ett 100-årigt trauma då det gäller den egna finansieringen. Diagnosen går att avläsa i minskat renodlat journalistiskt arbete och i stället erbjudande av "mervärdestjänster" för att aktivera läsarna utan någon kompensering. 

I medias branschtidning "Mediavärlden" försöker konsulten Anders Ahlberg finna nya vägar. Siffermässsigt har han rätt i det mesta, men fel utgångsläge då det gäller: "i princip alla föreslagna digitala utvecklingsspår för dagspressen bygger på föreställningen att publiken fram till nu har varit beredd att betala för journalistik när den förekommer i en papperstidning". 

De avgifter som läsaren hittills betalt för papperstidningen, har i bästa fall täckt en mindre del av produktionskostnader. Inom pressen har ägarna och ledning tidigare bara inriktat sig på affärsmodeller för försäljning av annonser och prenumeration. En inte all för grov höftning är att kraven på ekonomisk förändring inte kommer genom ett nyktert ekonomiskt tänk på redaktionerna, utan "idéprogrammet" är en alldeles egen produkt, i sista skälvande stund signerat ägarna.

Det är bara att konstatera att status för tidningsägandet gått sin sista match mot den krassa ekonomiska verkligheten. 
  
Hur många av det traditionella läsarna har uppfattat de förhatliga annonsörerna som de verkliga finansiärerna för den offentliga debatten? 

Vari består då denna mörkläggning? Det bör räcka med att återigen rikta kritiken mot redaktionerna. Då Helle Klein "satt" som politisk chefredaktör på Aftonbladet, fick annonsavdelningens personal slita ner kunderna, för att uppnå omöjliga budgetmål. Denna lågstatusgrupp hade lika lite vetskap som läsarna, att just Klein månatligt kunde lyfta 140.000:- plus 50.000:- i pensionsavgång. Svaret för mörkläggningen är att elitupplägg är inget man tydliggör för socialistiska läsare, i synnerhet inte då Klein sekunderades samtidigt av Jan Helin.

Problemet är inte lönesättningen allena, utan även numerären. Ett fack som på AB, kräver nästan 300 mer eller mindre produktiva journalister, minner mig om DN:s fornstora dár på 80-talet. Då sparpaket eller rationaliseringar föreslogs, tydliggjordes aldrig den exakta siffran för antalet journalister inom företaget, listan var lika hemlig som antalet kåristkollegor i "Stasis arkiv".

Journalister kan även ta poliskollegorna i hand då de anser att nedskärningar och sparpaket drabbar läsarna i så mån att de inte längre kan klara av uppgiften. Vore det inte i rättvisans namn så att då annonsörerna inte längre betalar för den kvalificerade journalistiken, borde huvudfinansiärerna få inflytande då det gäller innehållet rent allmänt.

Vågar någon läsare garantera att innehållet i dagens mediala marknadsplatser för AB eller Expressen blev sämre om resp marknadschefer för ICA eller Hennes & Mauritz skulle överta Jan Helins eller Thomas Mattssons jobb? Själv kan undertecknad ta gift på att Åsa Linderborg tillsammans med vinstproblematiken fick erfara en kulturhistorisk plats på Kungliga biblioteket.